corneliawinqvist

Allt man känner kan förändars på en kort sekund..
I förrgår hade jag ett moment där jag kände att allt verkligen kunde dra åt helvete jag ville bara sätta plattan i mattan och köra in i den mötande bilen, tanken viftade jag snabbt bort. Men tänkt om?
Tänk om jag hade varit så jävla korkad, jag är glad att jag har tillräckligt mycket hjärna så jag kan försöka se frammåt och uppskatta sakerna som jag ännu inte varit med om. Ingenting kommer troligen bli som man föreställer sig, men man kunde ju hoppas. Min närmsta dröm som jag hade var att mitt förflutna kunde suddas bort och alla misstag som jag begått skulle vara bortblåsta jag önskade innerligt att jag skulle hitta ett sätt att bli  den person som jag vill vara. Att jag kunde finna trygghet i mig själv och få en framtid med en speciell person.
Det kommer aldrig att bli så, jag vet det. Men man måste få drömma annars försvinner lusten till livet.
Nu vill jag inte drömma längre...
Jag ska göra förändring i mitt liv och den här gången tänker jag sätta mig själv först jag tänker inte ta någon som helst hänsyn till någon annan.

När jag var hos Åsa senast pratade vi om mitt förflutna, varför de sakerna som jag varit med om fortfande påverkar mig i vissa situationer och vad det är som gör så att jag inte ens kan lita på mig själv.
Vi kom fram till att jag kan inte säga nej till människor när de ber mig om tjänster eller som i de flesta fallen "försöker få till det", just eftersom jag inte hade möjligheten att göra det, just säga nej i en situation tidigare som gjorde att jag tappade tron till mig själv. I min värld har det inte varit tillåtet att säga just nej.
Jag kan inte lita på människor i min omgivning eftersom när jag behövde det som mest så svek alla som jag trodde stog mig närmast.
Jag är rädd för konflikter varför vet vi inte riktigt men det är vanligt, har fått ett sätt att jobba på det nu.
Jag sätter alltid mina vänner före mig själv när de ber om tjänster, inte för att jag alltid vill utan för att jag någon gång hoppas på att få tillbaka. Det har inte hänt än men jag har aldrig bett om det heller.
Jag vill helst klara mig själv jag vill inte vara i behov av någon annan men just nu är det annorlunda.
Jag känner mig svag, misslyckad och jag skulle vilja att det fanns någon som jag skulle kunna prata med.
Alla mina vänner är olika de är alla underbara menar inget illa emot dom på det viset, men man pratar ju med olika personer om olika saker och just det här har jag ingen som passar att prata med.

Det här inlägget blev väldigt personligt men jag måste skriva det, jag har gått med en magkänsla och legat med tårar i ögonen de senaste nätterna för jag har känt att någonting inte var som det skulle. Nu har det släppt och jag har insett mitt problem; jag behöver förändring!